Gordonsetter

Stående fågelhund av skotskt ursprung. Svart med tanteckningar, kraftigare än engelsk setter.

Gordonsettern är den tyngsta och mest kraftfulla av setterraserna. Den utvecklades i Skottland på 1800-talet av hertigen av Gordon, och skiljer sig från engelsk och irländsk setter genom sin svarta päls med tanteckningar (bruna markeringar).

Som stående hund arbetar gordonsettern på samma sätt som andra settrar: den söker av terrängen, hittar fågel med nosen och stannar i stånd. Det som skiljer den är ett tätare, mer metodiskt sök. Gordonsettern täcker inte lika stora arealer som engelsk setter, men är grundligare och missar sällan fågel.

Den egenskapen gör gordonsettern särskilt väl lämpad för skogsfågeljakt. I tät skogsterräng där ett vidsträckt sök inte är praktiskt är det tätare söket en fördel. Hunden håller kontakten med jägaren och arbetar systematiskt genom terrängen.

Vid ripjakt på fjället fungerar gordonsettern bra, men den är inte lika snabb som engelsk setter i öppen terräng. Många jägare som jagar både i skog och på fjäll väljer gordon just för att den klarar bådadera.

Temperamentet är lugnt, lojalt och något mer reserverat än hos de andra setterraserna. Gordonsettern knyter starka band till sin ägare och kan vara tillbakadragen mot främlingar. Den är tålmodig och väl lämpad som familjehund, men behöver daglig aktivitet.

Träningen kräver tålamod. Gordonsettern mognar långsammare än många andra fågelhundar och är ofta inte färdigutvecklad förrän vid tre till fyra års ålder. Positiv träning fungerar bäst. Rasen reagerar dåligt på hårdhänt behandling.

Rasen har en trogen anhängarskara i Skandinavien. Jaktprov och utställningar arrangeras regelbundet, och flera uppfödare fokuserar specifikt på jaktegenskaper.