Fällfångst: översikt

Laglig fällfångst i Skandinavien. Vilka arter som får fångas och allmänna principer.

Fällfångst är en gammal jaktform som fortfarande utövas aktivt i Skandinavien. Fångst med fällor används i första hand för att reglera stammarna av smårovdjur och främmande arter, och är ett användbart verktyg i viltförvaltningen.

De vanligaste arterna för fällfångst är mink, mård, hermelin, grävling, rödräv och kråkfåglar. Minken är en främmande art (ursprungligen från Nordamerika) som gör stor skada på fågelstammarna längs kusten och i vattendragen. Fångst av mink är därför särskilt viktig ur ett naturvårdsperspektiv.

För att bedriva fällfångst behöver du markägarens tillstånd, betald jegeravgift – den norska årliga statliga jaktavgiften – och i många länder en särskild fångstkurs. Regelverket skiljer sig mellan Norge, Sverige, Finland och Danmark, och det är fångstmannens ansvar att känna till reglerna i sitt eget område.

Alla fällor som används ska vara godkända av myndigheterna. Kravet är att fällan avlivar djuret snabbt och humant, eller håller det vid liv utan onödigt lidande (burfällor). Fotsaxar och andra fällor som fångar djuret utan att avliva det omedelbart (utom burfällor) är förbjudna i de flesta skandinaviska länder.

Fällfångst är säsongsbunden. Jakttiderna för fångst följer i stort sett samma perioder som den ordinarie jakten, men det kan finnas egna regler. Vintern är huvudsäsong för de flesta fångstarter.

Djurskyddet står i centrum i modern fällfångst. Forskning på fällornas avlivningseffektivitet pågår, och myndigheterna uppdaterar godkännandelistorna utifrån nya rön. AIHTS-avtalet (Agreement on International Humane Trapping Standards) sätter internationella standarder som Skandinavien förhåller sig till.

Fällfångst kräver kunskap om viltets beteende, spårläsning, fällplacering och vittjning. Det är en krävande jaktform som ger fångstmannen nära kontakt med naturen genom hela vinterhalvåret.