Snaror

Ripsnaror och annan snarfångst. Historisk tradition och dagens regelverk.

Snarfångst har tusenårig tradition i Skandinavien. Ripsnaror var en av de viktigaste matresurserna för folk i inlandet och fjällbygderna, och fångsten var en central del av vinterekonomin ända fram till modern tid.

En snara är en enkel ögla av tråd eller vajer som dras åt runt djuret när det passerar. Traditionella ripsnaror sattes längs kända sträckvägar i björkskogen, gärna i gärdsgårdar av ris som ledde ripan mot snarorna.

I dag är snarfångst starkt reglerad. I Norge är ripsnaror tillåtna i Nordland, Troms och Finnmark för personer som är fast bosatta i kommunen. Reglerna är stränga: snarorna ska vara av godkänd typ, sättas på godkänt sätt och vittjas dagligen.

I Sverige är snarfångst av ripa tillåten i vissa delar av Norrland under motsvarande stränga villkor. Finland har egna regler. I Danmark är snarfångst i huvudsak förbjuden.

Snaror för räv används i vissa länder under stränga villkor. Snaran dras åt runt halsen och avlivar räven. Kraven på placering och vittjning är stränga, och metoden är omdiskuterad.

Kritiken mot snarfångst handlar i första hand om djurskydd. Ett djur som fångas i en snara som inte avlivar omedelbart kan lida. Moderna krav på snartyp och vittjning är avsedda att minimera detta, men diskussionen pågår.

Historiskt sett var snarfångst ett levebröd i fjällbygderna. Kunskapen om fångstplatser, sträckvägar och snartyper fördes vidare genom generationer. Flera museer och kulturinstitutioner arbetar med att dokumentera denna tradition.

Vill du prova snarfångst är det avgörande att du sätter dig grundligt in i regelverket för det aktuella landet och området. Olaglig snarfångst straffas hårt.